
Live Beyonds artikelserie · 07
Lucky, lucky: en far, en son och den verkliga hemligheten bakom ett långt liv
En far och en son, ett år, 39 länder och delstater. Samma resa, samma intervjuer, och två väldigt olika syner på ett långt liv.

I ett litet bygdecenter i Ogimi, en by på norra Okinawa och en av platserna på jorden där människor lever längst, satte jag mig ner med en 97-årig kvinna som heter Okushima Kikue. Bredvid henne satt Eiko Yanagi, som växte upp i byn, och tolkade. Min son Alek stod bakom kameran.

Vi hade rest jorden runt tillsammans och ställt en fråga till forskare, läkare och äldre: hur lever vi längre, friskare och mer meningsfulla liv?
Innan någon fråga om mat, motion eller hemligheten bakom ett långt liv gjorde jag något enkelt. Jag presenterade min son.
Kikue tittade på honom, och hela hennes ansikte lyste upp. Hon sa, på japanska:
「こういう息子よ。こういうの。」
”En sådan son! En sådan.”
Eiko sa det på engelska:
”Lucky, lucky.”
Och jag svarade direkt:
”I am. I am.”
Jag tvekade inte en sekund. Ingen paus, ingen falsk blygsamhet, inga bortförklaringar. Jag var lyckligt lottad, och jag kände det just där: lyckligt lottad att vara i det rummet, och lyckligt lottad att göra den här resan med honom.
De flesta av oss är bra på att ge kärlek och dåliga på att ta emot den. Den dagen tog jag emot den.
Och det slutade inte där. Några minuter senare bad jag Kikue om ett budskap till min son. Hon sa att bara att se på honom gav henne energi igen, ”nog för att nå 100 en gång till”. Alek strålade den dagen, och hon kunde känna det. Bara att vara nära en ung man fick en 97-årig kvinna att känna sig starkare.
Vi hade rest jorden runt för att leta efter hemligheten bakom ett långt liv. Och här, på en av de platser som är mest kända för långa liv, visade en 97-årig kvinna mig svaret, som stod precis där bakom kameran. Det största jag hittade på resan var inget kosttillskott eller protokoll. Det var min son.

Det var oktober 2023, två månader in i vårt år runt jorden.
I augusti 2023 gav sig min son Alek, 17 år och nyss ute ur gymnasiet, och jag ut på ett år runt jorden för att ta reda på hur man lever längre. 39 länder och delstater. Mer än 100 forskare, läkare och helare. Och de flesta nätter, ett hotellrum.
Samma resa. Samma intervjuer. Men vi såg aldrig longevity på samma sätt.
Jag vill leva minst 500 år, och jag hoppas på mer. Om jag är frisk vid 500 kommer jag att ha ännu fler drömmar än jag har nu. Alek vill inte nämna någon siffra. När Peter Diamandis frågade honom i Los Angeles sa han:
”Jag är säker på att jag kommer att kunna ge dig en bättre uppskattning längre fram av hur många år till jag skulle vilja leva, men just nu kan jag bara säga så många friska år som möjligt.”
Min fråga var hur man lever längre. Hans, vilken sorts värld vi kommer att leva i.
Det här är berättelsen om två generationer på samma resa, och om den verkliga hemligheten bakom ett långt liv som vi tog med oss hem.

Det började på en servett
Det började på ett kafé i Warszawa. Några år tidigare hade jag bjudit Alek att resa jorden runt med mig, och han var inte redo. Den dagen sa han att han var redo för ett sabbatsår. Jag sa ja. Och sedan sa jag: låt oss koppla det till longevity.
Jag tog en servett och ritade en världskarta. Två sorters platser hamnade på den: de longevity-centrum jag kände till, som Dublin, Boston, San Francisco och Singapore, och de platser Alek drömde om: vild natur och stora vågor. Han ville surfa sig runt jorden. Jag älskade det: surfing och longevity, tillsammans.
Vi drömde om att resa med våra egna brädor. Sedan slog verkligheten till: mer än hälften av vårt bagage visade sig vara filmutrustning. Vi köpte aldrig brädorna. Att resa med dem hade varit för svårt, och man kan alltid hyra en.
Och utrustningen bara växte. I början skämtade Alek om att vi hade mer utrustning än talang. Några månader senare var det han som bad om mer grejer. Nu hade vi mer talang än utrustning. För att få plats med allt gjorde vi oss av med kläder längs vägen, och på Bali lämnade vi en hel väska kvar.
Den servetten blev ett år av våra liv.

Han tog kameran första dagen
Resan började på Longevity Summit Dublin, och de första dagarna i Irland tog Alek upp kameran. Varje barn ägnar år åt att försöka bli lika bra som sina föräldrar. Sedan kommer dagen när du kan göra något bättre än din pappa. Han kunde utrustningen bättre än jag, och jag blev hans assistent.
I Hongkong, tre månader in, var han riktigt bra på det. Och i Shanghai, i december 2023, på longevity-konferensen TimePie, gick han upp på en scen för första gången i sitt liv. Bara ett par minuter. Men efteråt kom folk ur publiken fram till honom med sina frågor. En stjärna är född, tänkte jag, och med honom ett nytt självförtroende.

Vad han lärde mig
Det svåraste med året var inte bagaget eller jetlagen. Det var vi. Två människor tillsammans varje timme varje dag, i bilar, på flygplatser, i hotellrum och i andra människors hem. De första månaderna var ofta svåra, och kulmen kom i Australien.
När jag ser tillbaka kan jag se vad som hände. Från början försökte Alek bevisa att han var annorlunda än jag. Och jag försökte bevisa hur lika vi var.
När vi bråkade var jag förkrossad. Jag ville att det skulle lösas direkt: sätta oss ner samma kväll, prata igenom det, fixa det. Och så länge det inte var löst plågade jag mig själv. Han är min spegel, tänkte jag. Det här måste han ha lärt sig av mig. Det är mitt fel.
Sedan märkte jag något som jag först inte förstod. Femton minuter efter ett bråk pratade Alek med mig som om ingenting hade hänt. Han låtsades inte. För honom var det verkligen okej. Vi hade varit oense, och livet gick vidare.
Först irriterade det mig. Sedan förbryllade det mig. Och en dag bestämde jag mig för att pröva hans sätt. Nästa gång det blev spänt mellan oss släppte vi det, och snart pratade och skrattade vi igen som om ingenting hade hänt. Det kändes som ett litet mirakel.
Någonstans i Australien släppte vi båda det vi försökte bevisa. Han såg hur lika vi är. Jag såg hur olika vi är. Och från och med då började det flyta mellan oss.
Det viktigaste jag lärde mig under hela resan lärde jag mig inte av forskarna. Jag lärde mig det av min son.
Motståndskraft i en relation. Det betyder detta: om två människor älskar varandra och vill varandra väl, så räcker det mer än väl. Vi är alla olika. Vi ser världen på olika sätt, och oenigheter kommer att uppstå. Det är naturligt. Det betyder inte att något är trasigt.
Men det betyder inte att vi måste analysera och lösa varenda en. Kanske 20 % förtjänar det: sätt er ner, prata, lär er något. De andra 80 % kan vi helt enkelt släppa, och gå tillbaka till att njuta av relationen och livet vi faktiskt har.
Forskarna vi träffade använder samma ord om våra celler: motståndskraft, förmågan att ta en smäll och resa sig igen. Jag lärde mig den mänskliga versionen av en 17-åring. Och för någon som vill leva i 500 år kan det vara den mest användbara färdigheten av alla. Ett långt liv med dem du älskar hänger mindre på att vinna varje gräl än på hur snabbt ni hittar tillbaka till varandra.
Jag skrev om det här första gången i seriens första artikel, Det viktigaste jag lärde mig på resan lärde jag mig inte av forskarna. Jag återvänder hela tiden till det, eftersom jag använder det varje dag.

Två syner på ett långt liv
Vi lever båda i nuet. Vi älskar båda livet vi har i dag: havet, sporten, vännerna, människorna vi möter på vägen. Skillnaden är vart våra blickar går när vi ser framåt. Mina går långt, till 500 år och mer, och till hur vetenskapen kan ta oss dit. Hans går runt omkring oss, till världen vi lever i.
Han oroar sig för AI, och för om vår planet kommer att förbli beboelig. I Boston ställde han en fråga till bioetikern Raiany Romanni-Klein som hans vänner brukar ställa till honom:
”Människor som mina vänner oroar sig för överbefolkning på lång sikt när vi börjar leva längre. Tror du att det är ett verkligt hot?”

Och i slutet av vår promenad med Peter Diamandis i Los Angeles sammanfattade Alek vårt år på vägen:
”Jag vill att jag själv, min familj och mina vänner, människorna omkring mig, ska leva så många friska år de kan och vara optimistiska inför framtiden. … Jag kanske inte är lika optimistisk som du än, men det är vad jag vill.”
Inte lika optimistisk som Peter, än. Jag älskar det ordet. Peter sa till honom att hans potential, och hur länge han kan leva, verkligen är obegränsad. Alek skrattade:
”Jag vill tro på det.”
Vi spelar fortfarande det spelet, förstås. I Seattle, efter en vecka med frisbeegolf och långa promenader, sa jag till honom att vi är som tvillingar från olika tider. Han skrattade och sa att vi inte kunde vara mer olika: han hade slagit mig i frisbeegolf, och på vår DNA-promenad längs vägen var det jag som var den långsamma.

En far och en dotter i luften
Om jag fick välja en plats som visade vad den här resan var, skulle det bli Nya Zeeland. Den vackraste platsen under hela året. Vi bodde i vår bil i en vecka, och varje morgon var utsikten genom vindrutan bättre än kvällen innan.
På Sydön flög vi över glaciärerna med Matt och Lily Newton, ett pilotteam av far och dotter som flyger helikopter. Fyra generationer piloter. Matts far flög i kriget och stannade kvar för Berlinluftbron. Lily växte upp i baksätet på en helikopter, när de flög från gård till gård medan föräldrarna spred gödsel och familjen sov i fårklipparnas bostäder.

Den eftermiddagen gjorde de något de nästan aldrig gör. De stängde av helikoptern och badade i den iskalla sjön nedanför glaciären. En far och hans barn, som gör det de älskar, tillsammans. Jag tittade på dem och såg oss.

Och det var Matt, som inte har något med vetenskap att göra, som ställde frågan vi hade ställt hela året. Turistbussarna kommer med människor i åttioårsåldern till honom. Några är pigga och vältränade. Andra, i samma ålder, saknar all ork. Och han kommer på sig själv med att vilja fråga dem vad tricket är.
I Rotorua tatuerade Tama min arm med koru-symboler: pånyttfödelse, växande och en far och sons resa som aldrig tar slut.

Det enda vi är överens om
Trots alla våra olikheter kom vi alltid tillbaka till samma punkt. Jag sa det till Peter Diamandis, grundaren av XPRIZE, den dagen i Los Angeles, med Alek sittande bredvid mig:
”För mig, jag säger alltid att när det gäller grunderna är det viktigaste tankesättet. Egentligen tankesättet och hjärtat.”
Och när Alek frågade Peter Diamandis hur människor i hans ålder ska förbereda sig för en värld där livet kanske varar i 120 eller 150 år, pratade Peter inte om piller eller kliniker:
”Jag tror att det är tankesättet. … Jag tror att tankesättet är det enskilt viktigaste verktyget du har.”
För Aleks generation, sa Peter, handlar det om ett nyfiket tankesätt och ett tacksamt tankesätt. Jag tror att han har rätt. Och jag tror att det är en berättelse för en annan artikel.

Far och son i scannern
I Kalifornien gjorde vi något de flesta fäder och söner aldrig gör tillsammans: helkropps-MR, hjärnscanning och blodprover på Human Longevity. Alek var 18 och helt frisk. Det var poängen. Varför jag tycker att 18 är rätt ålder skrev jag om i Raising a Longevity Generation.
Sedan kom sanningens ögonblick: resultaten, sida vid sida. Dr David Karow gick igenom mina först, och vände sig sedan till Alek:
”Så, Alek, samma sak med dig. Det fanns inga större fynd, så allt är bra. Vi börjar med hjärnan. Jag tror att du har fått mycket av din pappas gener, för allt ser ganska bra ut.”
Alek kunde inte låta bli: ”Men också liknande eller lika bra?” Och Dr Julie Chen, då medicinsk chef på Human Longevity, skrattade:
”Han vill vara bättre.”
Vi brast alla ut i skratt. För det är precis det. Varje son vill vara bättre än sin pappa. Och några minuter senare, när han bläddrade igenom Aleks hjärna, kom dr Karow tillbaka till det:
”Jag måste säga att jag inte kan säga att den ser bättre ut än din pappas, men den ser väldigt, väldigt bra ut.”
Samma gener. Samma resultat. Och en son som fortfarande vill slå sin pappa. Jag hoppas att han gör det, i allt.

Priset han betalade, och slutet på vägen
Jag ska vara ärlig: Alek saknade sina vänner. I månader träffade vi nästan ingen i hans ålder. I Singapore sa han till en läkare:
”Jag träffade kanske 10 personer i min ålder som mest under sex månader.”
När jag ser tillbaka skulle jag anpassa resan mer efter honom, och se till att vi träffade många fler unga människor på vägen. Men vi hade också en underbar tid som far och son, och den skulle jag inte byta bort.
I juni 2024, efter nästan tio månader tillsammans, flög Alek hem till Polen, till sin mamma och sina vänner, och jag fortsatte för att slutföra resan. Innan han åkte, när vi satt i en trädgård nära Seattle, sa han att han var förväntansfull och orolig på samma gång. Förväntansfull inför att träffa alla. Ledsen över att det vi hade arbetat så hårt med höll på att ta slut, och att rutinen vi byggt upp tillsammans skulle upphöra.
”Känslan jag har är någon sorts skräck för att sluta resa. Jag kan bara inte föreställa mig ett liv utan resor nu.”

Jag sa till honom att slutet inte var slutet. Vi skulle ses igen när resan avslutades i Köpenhamn, och när han hade lediga dagar från studierna skulle jag ringa och säga: kom, vi flyger någonstans i en vecka. I Köpenhamn, på ARDD, stod vi på scenen tillsammans.

Klockan 22, en kväll i Polen
När Alek först kom hem till Warszawa ville han dela allt han hade lärt sig om att leva längre och friskare. Ingen ville höra det. Inte hans vänner, inte hans familj. Han berättade för dem hur man lever längre och friskare, och de ryckte på axlarna. Jag skrev om det i Min son kom hem och ingen trodde på honom.
Sedan, en sen kväll när vi var på besök i Polen, ringde min telefon klockan 22. Det var Alek. Fick han komma hem med sin kompis Marcel? Marcel hade frågor, massor av dem, och han ville fråga longevity-förespråkaren själv.
De kom, och Marcel ställde fråga efter fråga om longevity och vår resa. Han hade blivit inspirerad av vår resa. Vad jag hör är han nu själv på väg åt det hållet.
Det var då jag visste att filmen skulle nå unga människor. Inte tack vare vetenskapen i den. Tack vare en kompis som såg vad hans kompis hade varit med om.
Vad jag hoppas att han lärde sig av mig
Jag lärde mig motståndskraft av honom. Och av mig? Jag hoppas att det är detta: om du har viljan, ett uppdrag och en mening kan du göra nästan vad som helst. Och du ger aldrig upp dina drömmar.
I dag studerar Alek vid ett universitet i Amsterdam. Han lär sig vuxenlivet, med sina toppar och dalar, och han klarar det fantastiskt.

Två journalister, tio dagar
För ett år sedan, i slutet av november, skrev en journalist som heter Stella Schalamon till mig. Hon och hennes kollega Sina Metz hade läst min artikel om vår resa, och de älskade en sak med den: två generationer på samma resa.
Efter ett två timmar långt samtal med oss båda kom de. En vecka med mig i Lissabon. En vecka med Alek i Amsterdam. Sedan Berlin, en longevity-klinik och Life Summit. Två journalister från Die Zeit, Tysklands största veckotidning som läses av nästan 2 miljoner människor varje vecka, tillbringade tio dagar med en far och en son. Vi tränade tillsammans, åt tillsammans och pratade i timmar om livet, longevity och balans.
Det tog ett tag innan Alek kände sig redo att öppna sitt liv för dem, och det var viktigt för mig. Den här berättelsen var aldrig bara min. Den är vår.
På Life Summit presenterade jag dem för Aubrey de Grey, Brian Kennedy, Olivia Lesslar och Steve Horvath. De frågade inte bara om vetenskapen. De frågade om oss: hur de hade träffat oss, och vad de tyckte om vår resa.
Det de verkade gilla mest var balansen. Vi optimerar inte varje steg av varje dag. Longevity handlar för oss båda om att faktiskt leva.
Den här veckan är vår berättelse omslagsreportage i ZEITmagazin, som följer med varje exemplar av Die Zeit. Läs artikeln på zeit.de (på tyska)

Nästa resa
I Dublin, allra först, önskade Liz Parrish oss att det här skulle bli den första av många resor. Det var den bästa önskan vi kunde ha fått. Vi drömmer båda om att göra samma resa igen. Bara vi två, kanske med några vänner. Och den här gången utan kameror.

”Marek, Alek och evigheten”, vår berättelse i ZEITmagazin nr 47, 29 oktober 2026: våra egna exemplar, på ett kafé i Lissabon. Fotografierna i tidningen tog Jannike Stelling i Berlin.
”Marek, Alek och evigheten”: berättelsen i tre städer
Sina Metz och Stella Schalamon följer oss genom tre städer. Berlin, där Alek och jag tillbringar en hel dag med tester på longevity-kliniken Years. Lissabon, där min dag börjar på gymmet vid Tejo, med bastu, isbad och mitt morgonmantra. Amsterdam, där Alek studerar, klättrar med sina vänner och har skapat sig ett eget hem. Invävt i allt: vår årslånga resa och forskarna Aubrey de Grey, Brian Kennedy och Steve Horvath.
I centrum står en fråga som många familjer känner igen i någon form. Jag skulle gärna leva till 500, helst tillsammans med min son. Alek, 20 år, är inte alls säker på att han vill det. Artikeln låter oss båda ha rätt: två generationer som ser på longevity helt olika och som ändå väljer att resa tillsammans.
Och en fråga till dig. Skulle du tillbringa ett år på resande fot med din förälder, eller med ditt barn? Ja eller nej räcker.
Skicka ditt svar till mig på Instagram eller LinkedIn.
Filmen. Vårt år på vägen blev ”Live Beyond. Father and Son on a Quest for Longevity”. Vår vän, filmskaparen Kamil Rydzewski, stöttade oss hela vägen och var med under ungefär 20 % av resan. Resten av tiden var Alek den som främst stod bakom kameran. Jag hjälpte honom, filmade ibland och gjorde intervjuerna. Och det är Aleks röst som berättar filmen.
Mer från resan
Svar på det här ämnet
Tidigare berättelser
Marek och Alek pratar i en trädgård i Seattle, juni 2024. · Live Beyond
Var varje citat kommer ifrån. Alek Piotrowski, Los Angeles, december 2025. Alek Piotrowski, Boston, november 2024. Marek Piotrowski, Los Angeles, december 2025. Peter Diamandis, Los Angeles, december 2025. Dr David Karow, Human Longevity, Kalifornien, maj 2024. Dr Julie Chen, Human Longevity, Kalifornien, maj 2024. Alek Piotrowski, Singapore, mars 2024. Alek Piotrowski, Seattle, juni 2024.


